Rätt mental inställning

Lägger ut ännu en favorit. Jörgen Oom om mental inställning.

”Om livet erbjuder dig en citron – tillsätt socker och gör saft av den.”

/Cattis

Ju förr desto bättre

Så har då ”skoldrevet” den gångna veckan fokuserat på kraven att återförstatliga skolan. Debatten kom igång ordentligt efter det att Leif Lewin (professor i statskunskap) presenterade sin utredning.
Av debatten att döma kan man lätt få intrycket att det är kommunaliseringen som är roten till allt ont som hänt i skolan de senaste decennierna och att det mesta kommer att lösa sig om man återförstatligar skolan.

Jag förstår inte riktigt resonemanget och det blir konstigt hur man än vänder och vrider på argumenten. Jag undrar hur alla de tänker som tror att ett förstatligande är lösningen på problemen. Därmed inte sagt att jag anser att kommunaliseringen av skolan har varit och är problemfri. Absolut inte, men skolan är ju fortfarande till stora och betydande delar statligt.

Lärarutbildningen är statlig, betygssystemet bestäms av riksdagen, statsbidragen likaså, liksom det fria skolvalet, de nationella proven, läroplanerna, skollagen, den nyligen införda premielönen för förstelärare och lektorer. Sedan har vi statens skolinspektion, BEO och Skolverket…bara för att nämna några exempel.

Vad är det som ska förstatligas? Vad är syftet?
Många menar att det är likvärdigheten för eleverna som är huvudargumentet för återförstatligandet och att kommuner inte godtyckligt ska utnyttja lärarna vad gäller arbetstid och lönesättning.

Då undrar jag – ska staten lösa in alla friskolor så att det blir likvärdigt för alla skolbarn i Sverige? Ska vi ta bort det fria skolvalet? Man kan ju inte komma ifrån att det fria skolvalet gjort att segregeringen av elever i svensk skola har gått i expressfart de senaste åren.

Ska vi gå tillbaka till ett tarifflönesystem lika för alla? Jag minns själv hur det var innan kommunaliseringen. Var artonde månad fick jag ett lönepåslag på 150 kr och det fick alla andra lärare också. Lönen hade absolut ingenting med prestation att göra.

Hur har man tänkt att administration ska skötas…för att det ska bli likvärdigt för hela landet? Är det vi ska sträva efter en totalreglerad skola där ett statligt regelverk styr minsta handling ända in i klassrummet. Ska vi gå tillbaka till ett statligt delningstal för klasser? Själv kommer jag ihåg att jag på mellanstadiet gick i en klass med 30 elever. Det var inte tal om vare sig delning eller extra resurser. Om det däremot skulle ha flyttat in en elev till så skulle klassen ha delats.

Eller ska vi acceptera liknande beslut som det staten tog när det gällde musikämnet? När man kom på att musik inte bara innehöll gemensam sång utan hade fokus på ensemblespel. (Det är ganska svårt att att ha en klassorkester med 30 nybörjarelever.) Vad gjorde man för att lösa problemet? Jo, man gjorde halvklasser i musik med kompromissen att timplanen i musik halverades. När man sedan efter ett antal år tog bort regelstyrningen med halvklasser så gick man däremot inte tillbaka till den gamla timplanen för musikämnet.
Staten fortsätter i samma spår när det gäller musik och estetiska ämnen. I den nya lärarutbildningen för F-3 går det inte att läsa estetiska ämnen som bild, musik, dans och teater och i den nya lärarutbildningen för 4-6 är det näst intill omöjligt att få läsa dessa ämnen.

Vad jag vill säga är att staten redan har mycket stor makt och ett rejält inflytande över skolan på både gott och ont. Likadant är det när det gäller kommunerna också på både gott och ont.

Det går inte att vrida tillbaka klockan. Gör man det så backar man in i framtiden och då är risken stor att den omvärldsanalys man hela tiden måste göra inte stämmer överens med verkligheten.

Kristian Stålne har i en artikel försökt beskriva vad det är som gör att det är så svårt att få grepp om debatten när det gäller skolan. När det gäller de flesta andra områden så finns det ofta en eller två tydliga linjer som hela tiden driver sin tes. När det gäller skolan så är det en massa olika ståndpunkter som flödar fram och tillbaka och det är svårt att se några tydliga linjer.

Stålne menar att det handlar om värdesystem som krockar på skolarenan. Han skriver bl.a. så här:

”När vi undersöker värderingar från ett övergripande synsätt brukar vi tala om tre stora grupper: traditionella, moderna och postmoderna värderingar.(…) Det traditionella perspektivet kännetecknas av konformism, kollektivism och en traditionell syn på exempelvis tro och kunskap, nationell identitet och könsroller.(…) Det moderna perspektivet som historiskt växte fram med den vetenskapliga och industriella revolutionen betonar rationalitet, vetenskapliga framsteg och ekonomisk tillväxt. Ofta förespråkas individualism och ifrågasättande av den traditionella kollektivismen som här kallas jantelagen. (…) Det postmoderna perspektivet växte fram för ett halvt sekel sedan i och med rörelser som postkolonialism, feminism, freds- och miljörörelsen. Dessa värderingar betonar ifrågasättande av traditioner, auktoriteter, normer, maktstrukturer och -utövning, men också en kritik mot vetenskaplig objektivitet och ekonomisk tillväxt.”

Han kommer till slutsatsen:

”Dessutom vill jag argumentera för att det postmoderna perspektivet kräver att de saker som förespråkas i de tidigare perspektiven fungerar. Att barnen lärt sig att respektera lärare, föräldrar, medmänniskor och sin omvärld. Samt att de kan fokusera och anstränga sig för att nå framgång i studierna även när det tar emot.
Det här är alltså en syn på paradigmskiften där ett paradigm inte ersätter föregående utan snarare bygger på det föregående. Vi lever inte bara i ett post-industriellt samhälle utan i ett post-industriellt samhälle och ett industrisamhälle och ett bondesamhälle.”

Med detta perspektiv är det kanske lite lättare att förstå det sammelsurium av idéer, tyckanden och frustration som hela tiden göder diskursen skola. Ta bara alla skolreformer som exempel. Sedan 1989 har man sjösatt nästan 60! olika skolreformer. Det går helt enkelt inte att hitta enbart en enkel lösning.
Det går inte att se tillbaka och anslå reträtt.

I 2:a Moseboken står det om Israels folk som blir räddat undan slaveriet i Egypten. På väg mot det nya landet blir det så jobbigt att, som det står, folk började knorra och ville tillbaka till Egypten där man i alla fall hade fått äta sig mätt.

Vi kan inte backa in i framtiden. Vi måste möta framtiden öga mot öga. Någon uttryckte att vi måste se var vi står just nu och göra tre olika saker när vi utvärderar det vi håller på med – förbättra, förädla eller förändra.

Bo Ahrenfelt skriver en hel del om vad förändring innebär. Han menar att det finns förändring av första och av andra graden. Förändring av första graden är när man t.ex. bestämmer sig för att omorganisera. Jag skulle vilja påstå att det är den typen av förändring som vi för det mesta håller på med. Jag kallar det förändring på ytan. Till synes har man förändrat något men själva ”tänket” sitter fortfarande fast i gamla mönster.
Förändring av andra graden är när vi tillsammans i en organisation ändrar vårt sätt att tänka om organisationen. Det är först då man får till en verklig och varaktig förändring. Det är dit vi måste komma. Det kräver mycket av oss. Vilja av stål, uthållighet, gemensam vision, skarp analysförmåga samt ett stort mått av ödmjukhet.
Så länge vi inte är villiga att ta det steget så är vi dömda att simma runt i frustrationens träsk när det gäller skolfrågor.

John Hattie är just nu namnet på allas läppar vad gäller skolforskning. Ni vet, han med alla metaanalyser om vad som har effekt på elevers lärande. Jag tror att han var en aning oroad för att bli utnyttjad och misstolkad och det är kanske därför som han till slut skriver följande i sin bok ”Visible Learning”:

” It’s not going to happen…

…with short term interventions, by
naming and blaming, by more testing,
by more accountability, by new curricula
or by new resources.”

” It’s going to happen…

…in a culture where teachers spend more
together preplanning and critiquing
this preplanning, and working in
teacher groups to interpret the evidence
about their effect on students.”

Jag skulle gärna vilja börja där, ha det som utgångspunkt när man pratar om vad som behöver göras. Vad måste vi förändra för att få till det som Hattie beskriver härovan? Finns det några ”nyckelområden” som måste förändras? Jag tror det gör det och det handlar om en förändring inte bara om en förbättring eller om en förädling. Det handlar dessutom om en andra gradens förändring. Antagligen både jättejobbigt och fantastiskt roligt.
Jag vill inget hellre än att sätta igång nu. Jag är trött på att försöka få ner cirklar i kvadratiska mallar. Det blir aldrig riktigt bra.

Som rubriken på det här inlägget säger så tycker jag inte om ” Ju förr desto bättre” om man med det menar att allt var bättre förr. Däremot om det gäller att sätta igång och på allvar fundera på vad som behöver förändras på riktigt och på ett hållbart sätt, så står jag helt bakom ”Ju förr desto bättre”.

/Cattis

Intervju med Karin Östling, elevcoach på Gransäterskolan

Här kommer den första i en rad av intervjuer med aktuella, intressanta personer. /Cattis