Intervju med Gransäterskolans Förstelärare, Petra Sandahl och Rickard Säfsten

Här kommer den sista intervjun för den här terminen i min skolpod. Fortsättning följer i höst.

/Cattis

 

Att hantera förändring som tillstånd

Jag upplever att det fortfarande hos många människor idag finns en bild av att förändring är en övergående fas och att man, när den har ”gått över”, kan fortsätta jobba i sin gamla vanliga vardagslunk. Lever man med den mentala bilden måste ständig, pågående förändring vara påfrestande och stressande. Har man dessutom en uppfattning om att förändring ställer till det, att det är ad hoc -lösningar som man inte kan förutse eller hantera på ett preventivt sätt, då måste tillvaron kännas som om det är akutläge hela tiden.

Bo Ahrenfelt skriver en hel del om förändring och att vi måste inse att det är ett pågående tillstånd. Han tar också upp att det finns olika typer av förändring. Med förändring av första ordningen  menas en förändring inom systemet. En förändring inom systemet utan att själva systemet förändras. Vi tänker på samma sätt, vi identifierar och löser problem på samma sätt, vi letar efter möjligheter med samma metoder som tidigare. Vi förbättrar och förnyar något som redan finns.

Vid en förändring av andra ordningen däremot, förändras hela systemet. Både tankemönster som verklighetsbeskrivning och agerande förändras, vilket innebär att hela systemet blir förändrat. Vi ser verkligheten i ett nytt ljus och med en ny annorlunda förståelse.

Som vanligt är det så att om vi verkligen vill förändras och utvecklas på riktigt så måste jag börja med mig själv.

”Övergången från en problemlösning av första till en lösning av andra ordningen består i att jag ifrågasätter mig själv, inte problemet!”

Jag blir mer och mer övertygad om att vi alla måste träna oss i att tänka och att fortsätta med den träningen hela livet. Att utveckla sitt tänkande, sin analysförmåga och därmed sitt sätt att agera och interagera med andra människor. Om jag som människa inte ska gå sönder av att hela tiden känna mig stressad av att allt vekar vara akututryckningar, så måste jag ha lagt upp en strategi för hur jag förhåller mig till bl.a. förändring som tillstånd. Systematisk tanketräning och reflektion för att hantera det tillståndet. Jag ser en bild framför mig, eller två bilder är det. På den ena ser jag en person som står på Gröna Lund eller Liseberg och försöker klubba ner grodor som till synes helt slumpartat dyker upp. Att leva i ett sådant mentalt tillstånd måste vara extremt stressande och uttröttande. På den andra bilden föreställer jag mig ett hav som får symbolisera mitt inre. Jag befinner mig på botten, jag bottnar. Även om det är full storm på ytan så påverkar det inte mig på ett sätt som gör att jag förlorar fokus. Jag kan agera med eftertänksamhet trots det som pågår på ytan. Däremot är det mer av en ”reptilhjärnereaktion” när jag ägnar mig åt att hela tiden klubba ner grodor.  Att ha förmågan att befinna sig ”på botten” är ingenting som bara inträffar. Det kräver systematisk och ständig träning och odling av mitt inre, mitt tanke- och känsloliv, mina värderingar. Om vi orkar odla denna typ av träning så är jag övertygad om att det kommer att få väldigt stora konsekvenser. Tänk er bara ett team med individer som systematiskt tränar detta. Tillsammans kommer det teamet att göra underverk. Det kräver dock att alla i teamet är fullt delaktiga i  processen.

Ibland kan jag tycka att det ser rätt svart ut för oss i framtiden. Det verkar vara så många som inte verkar tycka att den här sortens arbete är viktigt. Andra åter verkar tycka att det är alldeles för jobbigt. Tänk er själva ett helt team som försöker klubba ner grodor. Ingen enda orkar med det i längden för ingen vet vad det är som händer eller vad det är för mening med det man så intensivt arbetar med. Tänk nu istället ett team där var och en har tagit ett personligt ansvar för att systematiskt utveckla sin inre människa, sin tanke- och analysförmåga och som har klart för sig vilka strategier man ska använda sig av. Vilken sprängkraft och synergieffekt det kan bli när sådana människor sätts tillsammans i ett team. Dessutom har var och en  skapat hållbara strategier för att klara av förändring som tillstånd.

För att utveckla skolan tror jag att vi måste få till en förändring av andra ordningen… och det innebär alltså att jag måste börja med mig själv. ”Tiotusenkronorsfrågan” är hur (och om) vi kan systematisera detta i en organisation? Jag vill tro att det faktiskt är möjligt men då måste allt och alla skakas om ordentligt och ha vilja och uthållighet för att verklig utveckling och förändring ska kunna ske.

”The human art form is in uniting fruitful activity with a contemplative stance – not one or the other, but always both at the same time.” 

(Richard Rohr)

/Cattis

IT i skolan (del 2)

Det finns mycket att fundera och reflektera över vad gäller IT (eller IKT, som vi kallar det i skolans värld). Första frågan måste ju vara: ”Varför ska vi ha IT i skolan?”  En annan viktig fråga är: ”Vad menar vi när vi säger att skolan måste digitaliseras?” Hur ska vi navigera i alla frågor som rör IT och områden som tangerar IT? För att besvara den första frågan så behöver man bara citera läroplanen. Så här står det i Lgr11 under avsnittet Övergripande mål och riktlinjer:

”Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande.”

Jag tycker det är glasklart att vi inte kan ignorera det som kallas digital kompetens. Det är inte bara en trend, en fluga som snart kommer att försvinna. Det är heller inget som vi kan göra lite med vänsterhanden. Det är ett verktyg (dessutom ett kraftfullt sådant) och en kompetens som ingen kommer att klara sig utan i framtiden om man inte väljer att sätta sig i en grotta i öknen och bli eremit på heltid.

Det som rör till det hela är när man ska realisera detta läroplansmål. Vem ska göra vad och på vilken nivå? Vad säger forskningen? Vad säger politiken om resurser? Hur ska man göra för att kunna utnyttja alla fördelar som detta verktyg kan erbjuda? Vad är effektivitet i det här sammanhanget?

Jag kan känna mig en aning stressad när jag läser att Skolverket i artikeln ” Lärarroll stärks vid 1-1satsningar” skriver att skolledningen är avgörande.

”Skolledningen har en avgörande roll för hur satsningen fungerar i praktiken, konstaterar Åke Grönlund. Vi kan tydligt se att på de skolor som har en engagerad och kompetent ledning är de allra flesta elever och lärare nöjda. Det gäller också att kunna bemöta den minoritet bland lärarna som är negativa till satsningen för att undvika att utvecklingen bromsas upp.”

I Computer Swedens artikel ”Digitaliseringen hänger på rektor” skriver de att för att lyckas med IT i skolan krävs en engagerad rektor:

”Nyckelpersonen är rektorn. Det är avgörande vilket intresse rektor har av att satsa på utrustning och IT som ett pedagogiskt hjälpmedel, säger Eva Mårell-Olsson, IT-pedagogikforskare vid Umeå universitet. – Anser inte rektorn att det här är viktigt uppstår de stora skillnaderna. När det gäller IT handlar det om att vara strategisk och långsiktig.”

Strategi och långsiktighet… här kommer vi till något där alla inblandade måste ta ett gemensamt grepp oavsett nivå eller position. Fler och fler röster höjs för att få till en nationell strategi för IT i skolan. Edward Jensinger, utvecklingschef på Skol-och fritidsförvaltningen i Helsingborg, föreslår en nationell strategi för IT i skolan där han anser att följande problem bör penetreras:

• Vad är digital kompetens? Är detta att maila, googla och använda några av MSOffice’s produkter eller innebär det mer? Hur ska digital kompetens värderas i utbildningen?     Så länge digitala kompetenser inte tydligare finns med som betygskriterier eller i centralt innehåll i ämnesplaner (eller där de finns med regleras av en gemensam tolkning) kommer tolkningar av vad elever ”måste” lära sig variera kraftigt mellan olika skolor.

• Digitala nationella prov. Jo, detta är viktigt! Våra lärare lägger för mycket tid på att hantera arbetet med nationella prov. Det är inte försvarbart vare sig i reda ekonomiska termer eller som arbetsmiljö.

• Juridisk likvärdighet. När vissa kommuner/skolor finner vägar för att använda moderna/effektiva verktyg (som GAFE) är det inte rimligt att andra, helt låsta av en Datainspektion som inte förstår samhällsutvecklingen, inte kan göra så. Elevernas rätt till tidsenlig utbildning (skollagen) måste gå före Datainspektionens kontroversiella tolkningar när det gäller PUL (personuppgiftslagen) inom skolans pedagogiska område.

• Lärarutbildningen måste bli tidsenlig. Att utbilda blivande lärare utan att de får bli förberedda på yrkets förväntningar är inte rimligt.

Samme Jensinger beskriver också  (där han utgår från Mark West, UNESCO) fem misstag som vi gör om och om igen, men ger också förslag till lösningar:
1.
Teknik blir ett självändamål inte ett medel.
Misstaget att tro att digitaliseringen är genomförd i och med att vi skaffar och utrustar skolan med digitala verktyg.
Förslag till lösning – Att utbilda pedagoger så att de får ett förändrat pedagogiskt beteende.

2.
Man ersätter lärare med teknik.
En digitaliserad skola kräver mer lärarledd undervisning och inte mindre. Minskar man personalstyrkan kommer elever att själva få ansvar för sitt lärande. Detta finns vetenskapligt belagt att det ger lägre måluppfyllelse.
Förslag till lösning – Att finansiera digitala verktyg utan att minska den pedagogiska personalstyrkan.

“Teachers matter more to student achievement than class size, class time, the presence or absence of technology, and the organization of the schools and classes.”             (Mark West, UNESCO)

3.
Teknik används för ensamarbete istället för socialt arbete.
Ett av de områden som är tydligast upplyft som orsak till svensk skolas dåliga resultat är ensamarbetet. Vi vet att kollaborativa arbetssätt där elever samarbetar med varandra och med läraren som ledare och organisatör är effektivt.
Förslag till lösning – Att vi är medvetna om lärarnas värde som pedagoger och att vi inser att elever
inte själva kan ta ansvar för sitt lärande.

4.
Fokus på hårdvara snarare än på mjukvara.
Grunden för beslutsfattandet måste självklart vara vad syftet med användandet är för just oss, på vår skola. En ”one-size-fits all” fungerar aldrig i pedagogisk verksamhet.
Förslag till lösning – Att pedagogerna styr inriktningen på hjälpmedel. Pedagogerna måste ställa krav på vilka pedagogiska behov som finns. Låt inte tekniken begränsa.

5.
Teknik stödjer de som minst behöver det.
Det är svårt att nå alla elever när man undervisar! Genom att en lärare föreläser och arbetar på traditionellt sätt blir det närmast en självklarhet att undervisningen utgår från läraren och inte de olika individerna i ett klassrum. Detta gynnar aldrig svaga elevgrupper. De starka eleverna kan, på egen hand, kompensera detta och ändå prestera goda resultat. Förlorare blir de svaga eleverna.
Förslag till lösning – Att se till att ge alla elever individuella möjligheter istället för att låta lärarens individ styra allt.

De flesta av er har säkert, liksom jag själv, gjort oändligt många misstag inom det här området. Jag har lärt mig en hel del av mina misstag men gör ständigt nya;-). Det är nog så det fungerar ibland – ”trial and error”. Jag kan i alla fall intyga att det stämmer att lärandet börjar där den trygga zonen slutar.  Och diskussionen fortsätter, fortsätter och fort………….

Låt mig avsluta för den här gången med några visdomsord som har nästan 300 år på nacken:

”Man bör ej vara alltför rädd att begå fel och misstag. Det största av alla misstag är att avstå från tillfällen att förvärva sig erfarenhet.”
(Luc de Clapiers Vauvenargues, 1715-1747)

/Cattis

Rätt mental inställning

Lägger ut ännu en favorit. Jörgen Oom om mental inställning.

”Om livet erbjuder dig en citron – tillsätt socker och gör saft av den.”

/Cattis

Ju förr desto bättre

Så har då ”skoldrevet” den gångna veckan fokuserat på kraven att återförstatliga skolan. Debatten kom igång ordentligt efter det att Leif Lewin (professor i statskunskap) presenterade sin utredning.
Av debatten att döma kan man lätt få intrycket att det är kommunaliseringen som är roten till allt ont som hänt i skolan de senaste decennierna och att det mesta kommer att lösa sig om man återförstatligar skolan.

Jag förstår inte riktigt resonemanget och det blir konstigt hur man än vänder och vrider på argumenten. Jag undrar hur alla de tänker som tror att ett förstatligande är lösningen på problemen. Därmed inte sagt att jag anser att kommunaliseringen av skolan har varit och är problemfri. Absolut inte, men skolan är ju fortfarande till stora och betydande delar statligt.

Lärarutbildningen är statlig, betygssystemet bestäms av riksdagen, statsbidragen likaså, liksom det fria skolvalet, de nationella proven, läroplanerna, skollagen, den nyligen införda premielönen för förstelärare och lektorer. Sedan har vi statens skolinspektion, BEO och Skolverket…bara för att nämna några exempel.

Vad är det som ska förstatligas? Vad är syftet?
Många menar att det är likvärdigheten för eleverna som är huvudargumentet för återförstatligandet och att kommuner inte godtyckligt ska utnyttja lärarna vad gäller arbetstid och lönesättning.

Då undrar jag – ska staten lösa in alla friskolor så att det blir likvärdigt för alla skolbarn i Sverige? Ska vi ta bort det fria skolvalet? Man kan ju inte komma ifrån att det fria skolvalet gjort att segregeringen av elever i svensk skola har gått i expressfart de senaste åren.

Ska vi gå tillbaka till ett tarifflönesystem lika för alla? Jag minns själv hur det var innan kommunaliseringen. Var artonde månad fick jag ett lönepåslag på 150 kr och det fick alla andra lärare också. Lönen hade absolut ingenting med prestation att göra.

Hur har man tänkt att administration ska skötas…för att det ska bli likvärdigt för hela landet? Är det vi ska sträva efter en totalreglerad skola där ett statligt regelverk styr minsta handling ända in i klassrummet. Ska vi gå tillbaka till ett statligt delningstal för klasser? Själv kommer jag ihåg att jag på mellanstadiet gick i en klass med 30 elever. Det var inte tal om vare sig delning eller extra resurser. Om det däremot skulle ha flyttat in en elev till så skulle klassen ha delats.

Eller ska vi acceptera liknande beslut som det staten tog när det gällde musikämnet? När man kom på att musik inte bara innehöll gemensam sång utan hade fokus på ensemblespel. (Det är ganska svårt att att ha en klassorkester med 30 nybörjarelever.) Vad gjorde man för att lösa problemet? Jo, man gjorde halvklasser i musik med kompromissen att timplanen i musik halverades. När man sedan efter ett antal år tog bort regelstyrningen med halvklasser så gick man däremot inte tillbaka till den gamla timplanen för musikämnet.
Staten fortsätter i samma spår när det gäller musik och estetiska ämnen. I den nya lärarutbildningen för F-3 går det inte att läsa estetiska ämnen som bild, musik, dans och teater och i den nya lärarutbildningen för 4-6 är det näst intill omöjligt att få läsa dessa ämnen.

Vad jag vill säga är att staten redan har mycket stor makt och ett rejält inflytande över skolan på både gott och ont. Likadant är det när det gäller kommunerna också på både gott och ont.

Det går inte att vrida tillbaka klockan. Gör man det så backar man in i framtiden och då är risken stor att den omvärldsanalys man hela tiden måste göra inte stämmer överens med verkligheten.

Kristian Stålne har i en artikel försökt beskriva vad det är som gör att det är så svårt att få grepp om debatten när det gäller skolan. När det gäller de flesta andra områden så finns det ofta en eller två tydliga linjer som hela tiden driver sin tes. När det gäller skolan så är det en massa olika ståndpunkter som flödar fram och tillbaka och det är svårt att se några tydliga linjer.

Stålne menar att det handlar om värdesystem som krockar på skolarenan. Han skriver bl.a. så här:

”När vi undersöker värderingar från ett övergripande synsätt brukar vi tala om tre stora grupper: traditionella, moderna och postmoderna värderingar.(…) Det traditionella perspektivet kännetecknas av konformism, kollektivism och en traditionell syn på exempelvis tro och kunskap, nationell identitet och könsroller.(…) Det moderna perspektivet som historiskt växte fram med den vetenskapliga och industriella revolutionen betonar rationalitet, vetenskapliga framsteg och ekonomisk tillväxt. Ofta förespråkas individualism och ifrågasättande av den traditionella kollektivismen som här kallas jantelagen. (…) Det postmoderna perspektivet växte fram för ett halvt sekel sedan i och med rörelser som postkolonialism, feminism, freds- och miljörörelsen. Dessa värderingar betonar ifrågasättande av traditioner, auktoriteter, normer, maktstrukturer och -utövning, men också en kritik mot vetenskaplig objektivitet och ekonomisk tillväxt.”

Han kommer till slutsatsen:

”Dessutom vill jag argumentera för att det postmoderna perspektivet kräver att de saker som förespråkas i de tidigare perspektiven fungerar. Att barnen lärt sig att respektera lärare, föräldrar, medmänniskor och sin omvärld. Samt att de kan fokusera och anstränga sig för att nå framgång i studierna även när det tar emot.
Det här är alltså en syn på paradigmskiften där ett paradigm inte ersätter föregående utan snarare bygger på det föregående. Vi lever inte bara i ett post-industriellt samhälle utan i ett post-industriellt samhälle och ett industrisamhälle och ett bondesamhälle.”

Med detta perspektiv är det kanske lite lättare att förstå det sammelsurium av idéer, tyckanden och frustration som hela tiden göder diskursen skola. Ta bara alla skolreformer som exempel. Sedan 1989 har man sjösatt nästan 60! olika skolreformer. Det går helt enkelt inte att hitta enbart en enkel lösning.
Det går inte att se tillbaka och anslå reträtt.

I 2:a Moseboken står det om Israels folk som blir räddat undan slaveriet i Egypten. På väg mot det nya landet blir det så jobbigt att, som det står, folk började knorra och ville tillbaka till Egypten där man i alla fall hade fått äta sig mätt.

Vi kan inte backa in i framtiden. Vi måste möta framtiden öga mot öga. Någon uttryckte att vi måste se var vi står just nu och göra tre olika saker när vi utvärderar det vi håller på med – förbättra, förädla eller förändra.

Bo Ahrenfelt skriver en hel del om vad förändring innebär. Han menar att det finns förändring av första och av andra graden. Förändring av första graden är när man t.ex. bestämmer sig för att omorganisera. Jag skulle vilja påstå att det är den typen av förändring som vi för det mesta håller på med. Jag kallar det förändring på ytan. Till synes har man förändrat något men själva ”tänket” sitter fortfarande fast i gamla mönster.
Förändring av andra graden är när vi tillsammans i en organisation ändrar vårt sätt att tänka om organisationen. Det är först då man får till en verklig och varaktig förändring. Det är dit vi måste komma. Det kräver mycket av oss. Vilja av stål, uthållighet, gemensam vision, skarp analysförmåga samt ett stort mått av ödmjukhet.
Så länge vi inte är villiga att ta det steget så är vi dömda att simma runt i frustrationens träsk när det gäller skolfrågor.

John Hattie är just nu namnet på allas läppar vad gäller skolforskning. Ni vet, han med alla metaanalyser om vad som har effekt på elevers lärande. Jag tror att han var en aning oroad för att bli utnyttjad och misstolkad och det är kanske därför som han till slut skriver följande i sin bok ”Visible Learning”:

” It’s not going to happen…

…with short term interventions, by
naming and blaming, by more testing,
by more accountability, by new curricula
or by new resources.”

” It’s going to happen…

…in a culture where teachers spend more
together preplanning and critiquing
this preplanning, and working in
teacher groups to interpret the evidence
about their effect on students.”

Jag skulle gärna vilja börja där, ha det som utgångspunkt när man pratar om vad som behöver göras. Vad måste vi förändra för att få till det som Hattie beskriver härovan? Finns det några ”nyckelområden” som måste förändras? Jag tror det gör det och det handlar om en förändring inte bara om en förbättring eller om en förädling. Det handlar dessutom om en andra gradens förändring. Antagligen både jättejobbigt och fantastiskt roligt.
Jag vill inget hellre än att sätta igång nu. Jag är trött på att försöka få ner cirklar i kvadratiska mallar. Det blir aldrig riktigt bra.

Som rubriken på det här inlägget säger så tycker jag inte om ” Ju förr desto bättre” om man med det menar att allt var bättre förr. Däremot om det gäller att sätta igång och på allvar fundera på vad som behöver förändras på riktigt och på ett hållbart sätt, så står jag helt bakom ”Ju förr desto bättre”.

/Cattis

Intervju med Karin Östling, elevcoach på Gransäterskolan

Här kommer den första i en rad av intervjuer med aktuella, intressanta personer. /Cattis

 

IT i skolan

 

Jag har många tankar och funderingar angående IT i skolan och kommer så småningom…alldeles snart att skriva mer om det.

Idag börjar jag med att länka till en annan bloggande kollega som tar upp ett stort problem som säkert fler än jag känner igen sig i. /Cattis

http://jeppesenblog.blogspot.se/2014/01/dalig-delaktighet-i-it-strategi-kostar.html?spref=tw

Det börjar med mig själv

De blinda männen och elefanten

Det var sex män från Indostan…
… som sökte efter kunskap,
som gav sig iväg för att se Elefanten,
(fastän de var blinda allihop)
var och en för att tillfredställa
sin sökande själ.

När den förste mannen närmade sig elefanten,
råkade han snubbla och ramlade rakt in i
elefantens stora, tjocka mage och utbrast:
”Kära nå´n, elefanten är som en stor vägg!”

Den andre mannen grabbade tag i elefantens betar,
och utropade: ”Oj, vad har vi här, ett spjut!”

Den tredje mannen närmade sig elefanten,
han råkade känna den ringlande snabeln,
men tog mod till sig och sa:
”Jag föreslår att elefanten är ett rep”

Den fjärde sträckte ut en ivrig hand
som rörde vid elefantens knä:
”Det är ju självklart så,” fastslog han,
”att elefanten är väldigt lik ett träd!”

Den femte tog en chansning
och närmade sig elefantens öra.
”Till och med den mest blinde man,
inser vad elefanten liknar mest,
naturligtvis är det en solfjäder!”

Den sjätte mannen hade inte förspillt sin tid,
han trevade sig målmedvetet fram
tills han fann elefantens svans:
”Jag förstår,” ropade han,
”elefanten liknar en orm!”

Om detta sex män från Indostan
diskuterade länge och hett,
var och en argumenterande för sin egen sak,
fast alla hade fel,
hade alla delvis rätt…
(J.G. Saxe)

Buddha berättade storyn och slutade med följande visdomsord:
O how they cling and wrangle, some who claim.
For preacher and monk the honored name!
For, quarreling, each to his view they cling.
Such folk see only one side of a thing.

Den här historien har berättats världen runt, mycket länge.
Den har alltid varit och är fortfarande högaktuell.
Jag tänker ofta på den när personer, i officiella eller privata sammanhang, uttalar sig om skolan.
Väldigt många gör det på ett tvärsäkert sätt och har sin lösning på vad som bör göras för att utveckla skolan eller få skolan på rätt köl.
När man följer sociala medier och de debatter som stormar fram och tillbaka där så har en hel del målat in sig i ett hörn där man om och om igen framför sin egen sanning som den allenarådande och med omvärldsperspektivet att alla andra på ett eller annat sätt är idioter.

De som sitter på makten och kan besluta i skolfrågor kommer med det ena förslaget efter det andra i en mycket rask och aldrig sinande takt. Det verkar vara högsta mode just nu att agera tvärsäkert och snabbt… som en riktig alfahanne. Sedan visar det sig ofta att det inte var så genomtänkt. ”Tänkte inte på det” som han, uppfinnaren i Tv-serien ”Lorry” alltid sa som slutord.

Ibland känns det som om vi försöker betvinga vår egen (och kanske vår kollektiva) ångest genom att handla utan att tänka. Vi är rädda att betraktas som flummiga om vi anser att saker måste få ta tid att samtala om, att pröva, för att beslut som sedan ska fattas ska bli så bra som möjligt.

Jag tror att vi var och en måste känna ansvaret att ge oss själva tid att reflektera, gå inåt, inåt i oss själva. Först då kan vi bli bra tillsammans. Först då kan vi öppna våra sinnen för att andra människor också kan ha en del av sanningen. Tänk vad bra det kan bli om vi tillsammans kan hantera en komplex bild av verkligheten och utgå från den samlade bilden för att komma vidare.

För att ta en annan metafor… Om vi inte är överens om att vi befinner oss i Kalmar, utan att en del tror att vi är i Boden eller London, då blir det svårt att hitta en gemensam väg Orsa.

Jag förordar något som jag vill kalla ”kontemplativ aktivism” som för mig innebär att jag, för att kunna befinna mig därute i hetluften, måste ha strategier för att samtidigt vara kontemplativ, gå inåt i mig själv. Våga möta mig själv. Det tar tid, t.o.m. mycket tid, men om jag inte tar mig den tiden så kommer jag mycket snart att förlora mig själv, mitt liv och mitt arbete därute.

/Cattis

Att sila mygg och svälja kameler

…är något som glunkat runt i mitt medvetande under hela julen.
Då har också andra funderingar trängt sig på. Vad är civilkurage? Vad innebär det att vara lojal? Illojal? Var går gränsen mellan att ha civilkurage och vara illojal?
Ska man alltid följa alla lagar? Kan man följa alla lagar?

Förra veckan läste jag någonstans att Indonesien vill införa en ny lag om att kvinnor,för att få tillträde till universitetsstudier, måste ha sin mödom i behåll. Ska man som kvinna i en sådan situation lugnt invänta att lagen ska ändras för att inte bryta mot densamma? Även om man gör så så bryter ju redan lagstiftande myndigheter mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Hur ska man veta när eller vilken lag man kanske bör bryta mot? Eller ska man helt enkelt bara frånsäga sig det moraliska ansvaret genom att hänvisa till att man bara följer lagen?

På hemmaplan och i våra verksamheter finns många konflikter vad gäller lagar och lagrum. Det är inte sällan som två eller flera lagar kolliderar med varandra och där det för det mesta inte är möjligt att uppfylla båda eller alla lagar. Två lagar som relativt ofta kan kollidera är skollagen och arbetsmiljölagen. Hur man än gör som rektor så bryter man mot någon lag. Det finns dessutom väldigt sällan prejudikat att hänvisa till. Det är verkligheten för rektorer i dagens skola och något som man bara har att förhålla sig till i den dagliga verksamheten. Det är i dessa situationer som det är otroligt viktigt att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt så att utgången blir så bra som möjligt.

Det finns också andra typer av situationer när man som rektor måste välja vad som är det bästa för dem vi arbetar för – eleverna. Situationer där det ibland inte är möjligt att uppfylla alla paragrafer. Då måste man kunna se hela skogen och inte bara enskilda träd. Det är ibland oerhört svårt att agera när man får order om att sila mygg och svälja kameler. Den lättaste utvägen skulle i en sådan situation vara att flytta på sig. Flytta till en plats där man inte behöver sila mygg eller för den delen käka kameler. Men…det tar emot eftersom det kanske är just de eleverna man har just nu som behöver en rektor eller en lärare med civilkurage. Någon som vill uppfylla lagens innersta mening och inte bara dess bokstav. Frågan kvarstår alltså: Var går gränsen mellan att visa civilkurage och att vara illojal? När vet man att man förflyttar sig till ett annat ställe av andra orsaker än feghet? När ska man ge upp?

Jag tror att man måste vara noga med att nära sin inre kompass så att man kan ta de där besluten på ett klokt sätt.
Martin Lönnebo skriver i inledningen till sin bok ”Hjärtats nycklar” att vi ska känna klokt och tänka varmt. Det är mina ledord som jag försöker nära min inre kompass med – känna klokt och tänka varmt. Kanske lyckas jag med det…ibland. Förhoppningsvis allt oftare.

/Cattis

 

Skolledningen informerar (dec 2013)

http://traffic.libsyn.com/cattisskolpod/Cattis_SkolPod_skolledningen_informerar_dec_2013.m4a